Vem får nu se alla tårar mot min kind?
Ingen... Igår kväll och även ikväll började tårarna rinna. Jag kan inte stoppa dom heller, klumpen i halsen blir bara större och större och mina kinder våtare och våtare. Att sitta ensam när det händer är inget roligt då man just vid det tillfället känner sig ensam, ingen kan se eller höra mig, ingen kan se mina tårar... Jag vet inte varför tårarna kommer, kanske är det stressen och paniken över skolarbeten? Kanske är det hemlängtan? Vem vet, inte jag i alla fall.
För att lämna det där dystra inslaget i min blogg så vill jag säga att jag är lycklig, jag är jättelycklig. Det var längesen jag kände mig så tillfreds med livet. Mycket beror på Niko. Sen han dök upp i mitt liv kan jag inte göra något annat än att ständigt känna mig lycklig. Varje stund med honom är underbar. Saknaden efter honom när vi inte ses är enorm och jag vet inte hur jag ska överleva jul och nyår utan min darl. Förhoppningsvis om ekonomin och allt annat går ihop så drar jag till Piteå över nyår, vilket jag verkligen vill!
För att skriva lite glada och väldigt bra nyheter så är det äntligen dags för Magnus Betnér imorrn i Uppsala. Det är något jag verkligen ser fram emot och jag tvekar inte en sekund på att det blir bra. Fredagen kommer bestå av Tunntömning på kåren. Först blir det förfest hos mig med Niko, Kattis, Jennie, Fredrik och Marcus. Det blir nog allt bra.
Tillbaka till pluggandet nu, sista rycket på läsloggen.
